.

Jag känner bara att jag måste få skriva av mig lite och dela mina tankar med cyberrymden!

Just nu är det ganska tungt och det känns så typiskt, när det egentligen är rättså bra faktiskt. Jag är sjukskriven, vilket känns bra. Jag får möjlighet att ta varje dag som den kommer utan en massa måsten och det har funkat KANON!! Jag kan vila när jag behöver, eftersom Moa är inne i en period när hon behöver vila en stund på dagen igen.

Graviditeten känns bra, förutom att jag inte klarar att göra någonting ansträngande över huvud taget, utan att få onda sammandragningar. Det är såååååå FRUSTRERANDE!!!!!!!!!  Jag har varken tid eller lust att vara en soffpotatis, men ibland känns det som att det är det enda jag klarar av... jag vill ju inte föda för tidigt!!

Sedan är det hela cirkusen med renoveringen. Jag har ju valt att helt ställa mig utanför (ja nästan i alla fall!) badrumsrenoveringen tills dess att golvmattan är lagd. Sedan ska jag tapetsera väv, måla och kakla duschen. Men det i sin tur har gjort att jag slagit av renoverings-modet (läs med engelskt uttal). Jag kan inte förmå mig att ta itu med det lilla som saknas för att få i ordning vårt sovrum, eller att börja med Moas rum. DET gör mig otroligt frustrerad och rastlös.....jag VILL ju, men orkar som inte! Det är eg. inte så särskilt ansträngande jobb, men det ska göras! Det kan iofs ha att göra med också att jag inte finner tiden när jag kan jobba i lugn och ro. På dagarna har jag Moa att skola in på dagis (denna veckan) och sedan passa hemma, på kvällarna håller Andreas på i badrummet uppe och då vill jag bara vara för mig själv. Känner mig lite som "renoveringsänka". Vi träffas när han kommer hem och sedan när vi går och lägger oss. DET är INTE roligt!!!

Utsidan av huset är snart klar. Rune har gjort sååååå fint på gavlarna. Önskade att jag kunde visa bilder!!! DET är ju en annan frustration just nu....BREDBANDET! eller avsaknaden av det!!! Jag kan inte säga det för många gånger....FATTAR inte att det ska behöva ta SÅN TID!!!!!!!

Slutligen så saknar jag min mamma och pappa...ja, det är faktiskt så! Jag erkänner! Jag hade verkligen behövt deras hjälp och stöd just nu. De gör så gott de kan via telefon. Jag förstår att de känner sig frustrerade också och vill kunna hjälpa mer. Men det är ju så kläget är och det blir ju mer påtagligt när man känner sig lite nere i grunden...men vi ses ju snart! Det är ju bara 5 veckor kvar!! LÄNGTAR!!!!!

Vill ju avsluta med att säga också att vi inte är helt utan hjälp...TVÄRT OM!!!! Vi har ju fått fantastiskt stöd av vänner och svärföräldrar. Utan er hade det aldrig gått!!!!


Så, nu är jag klar tror jag!!


KRAM till er alla!